Så nära - men ändå så långt ifrån. Dina frågor berörde det som jag så länge velat prata med dig om, men som jag inte vågat. Om vi hade pratat lite till - kanske bara någon ynka minut, hade jag sagt något då? Hade jag vågat säga de där orden, de där tankarna som snurrar i mig? De känslorna som jag har?
Varje gång känns det som att jag ljuger för dig. Att jag inte är ärlig. Du står mig så nära - kanske det är just därför som jag inte riktigt vågar. Vill visa att jag klarar det. Att jag orkar. Att jag är stark.
Och det kanske jag är - stark. Men ibland längtar jag så innerligt efter att få vara den där lillasystern som kan få krypa ihop och tröstas. Men något håller mig tillbaka.
Istället skyller jag på jobbet. Att det är frustrerande att gå på vikariat. Att jag har två arbetsgivare. De får ta skulden. Men egentligen handlar det om mig - att jag inte orkar. Men det vågar jag inte säga till dig.
Undrar om jag någonsin kommer att göra det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar