Jag vill inte

När jag stannar upp - det är då jag känner hur jag egentligen mår. Dagen har gått i ett och det är först nu när jag ligger i sängen som jag blir medveten om mig själv och mina känslor. Det är nu när jag stängt av min tv som jag hör hur tankarna snurrar i mig. Det är först när jag lägger mig ned och släcker ned allt som jag blir medveten om min oro.

Känner mig rädd för att somna. Rädd att något ska hända som jag missar. Rädd att jag inte ska vakna igen. Hjärtat slår snabbare och snabbare och hamnar närmare halsgropen för varje slag. Ögonen svider när tröttheten kommer över mig. Är som att den lämnar kvar en hinna som avtrubbar mig och ger mig känslor av overklighet.

Och jag som tyckte att jag mådde bra idag. Jag som vägrar acceptera att jag mår så här. Flera säger att jag ska kontakta min läkare men jag vill inte det. Skyller på att jag inte hunnit ringa. Att det varit för mycket på jobbet. Rädd att hon ska vilja sjukskriva mig. Jag vill inte det.

Jag. Vill. Verkligen. Inte. Det.

Planerar för julkonserten på jobbet. Jag vill vara med i de förberedelserna. Jag vill vara med på konserten. Jag vill inte riskera att missa det. Jag vill inte vara ännu en av de svaga sångpedagogerna som jobbar eller har jobbat på den skolan. Därför skjuter jag undan hur jag mår. Ignorerar känslorna. Blundar för kroppens signaler. Om jag sticker huvudet i sanden tillräckligt länge kanske känslorna har försvunnit. Kanske, kanske, kanske...