Vissa stunder kan jag känna mig frisk, som att jag kan klara av vad som helst. Men så kommer de där stunderna då det blir lite lite för mycket. Då krackelerar hela jag och det är då jag märker hur skör jag fortfarande är. Jobbade på sjukhuset igår kväll och när jag kom dit fick jag bara höra hur mycket det var och hur rörigt det var.
Det räckte för att jag skulle känna hur allt i mitt inre drog igång. Hjärtklappning, illamående, yrsel, skakningar och ångest. Orkade inte med pratsamma kollegor utan drog mig undan och gjorde mitt jobb. Först efter ett par timmar på plats lugnade det sig för mig. Jag märkte att det var ganska lugnt på jobbet ändå. Trots vad mina kollegor hade sagt.
Jag hann till och med sitta ned och prata med en god och klok kollega ett litet tag. Vi pratade om livet - hälsan och kärleken och en sak hon sade dröjde sig kvar. Hon sade; "Livet går så fort att själen inte hinner med".
Och visst är det så...
2 kommentarer:
Din kollega har så rätt...man undrar hur man ska hinna med eller rättare sagt själen...
Jag försöker hinna med,,,för det mesta hinner jag inte heller så bra..men jag försöker att göra det bästa.
Kramar om dig
kroppen känner igen stress in i cellnivå, du kommer inte undan. antar att du fått hjälp med stresshantering för det är nödvändigt, man klarar inte allt själv.
alla celler vet vad du gått genom, jag tror tyvärr inte man blir helt återställd, man blir lite allergisk eller så, men man får lära sig dra ner tempot älska sig själv trots att man inte alltid orkar, gråta tårar, snyta sig och gå vidare sen.
kram
Skicka en kommentar