En del av mig vill få ur mig alla tankar och känslor nu. Inte vänta tills i morgon eller till någon annan dag. En del av mig vill sova. Ögonen svider av trötthet men känslan av att allt inte är som det ska mal i mig.
Dagarna har varit nödvändiga för mig. Jobbiga, men nödvändiga. Har man ingen tv eller dator har man inget val. Man måste möta sina känslor. Sitt inre.
Rastlösheten och ångesten har varit vidrig vissa stunder. Paniken har legat på lur och under en guidad tur på hospitalmuseét kom paniken upp till ytan. Mycket folk, små rum och berättelser om den tidiga psykvården blev för mycket. Det blev för nära. Det kunde lika gärna ha varit jag.
Jag gick därifrån. Tittade inte på så mycket som jag egentligen ville. Jag klarade inte av det. Tog istället min tillflykt till ett café. Andades och intalade mig själv att det inte var någon fara. Att jag kunde vara lugn.
Jag hatar när det blir så. När jag inte kan ta in det som sägs. När hjärtat bultar så hårt att man tror att det syns.
Kvällen blev lugnare. Kände mig berörd. Närvarande. Levande. Lugn.
Nu är jag återigen hemma. Lite orolig och med en känsla av att jag inte vill vara här. Vill bort. Någonstans där jag själv kan styra över mitt liv. Min vardag.
Men jag stannar här. Väntar på friden. På Gud. För jag vet att Han är även här. Jag bara vet det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar