Mina tankar går till er

Sitter i sängen och uppdaterar mig om det senaste i nyhetsvärlden och det som dominerar just nu är bombningen i Oslo och skjutningen ute på Utøy. Ju mer jag läser och förskräcks, desto mer tacksamhet känner jag över att just jag får ha det så bra. För närvarande helt förskonad ifrån katastrofer och dödsskjutningar. Jag har det bra här och jag är trygg. Jag vet också att mina vänner som bor i Oslo är ok men det var oro innan jag fick något besked ifrån dem. Tack och lov befinner de sig på semester på annan ort just nu.

När något sådant här händer så tar det över nyhetssändningarna och det sänds mer eller mindre dygnet runt ifall det framkommer nya uppgifter som kan bringa klarhet i det som har hänt. Och jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se att det finns något i mig som vill veta och att jag även förfasas över den katastrof som det är.

Dagligen i nyheterna rapporteras det om katastrofer i form av svält, mord, krig och förstörelse. I Afrika pågår just nu en av vår tids värsta svältkatastrofer. Det är fruktansvärt. Vidrigt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Men man måste komma ihåg att en katastrof har inte ensamrätt på att vara just en katastrof. Jag vet att det just nu dör en massa människor för att de inte har mat och jag tycker inte det är rätt att det är så.

Men även om svältkatastrofen är just en katastrof som man måste komma ihåg - så är även det som har hänt i Norge idag en katastrof. Och när något sådant här händer, särskilt så nära inpå vårat eget liv - då blir det så att man blir upprörd och som uppslukad av det som har hänt. Så är det i alla fall för mig. När något händer och när jag vet att jag har någon slags relation till platsen (i och med att jag har vänner som bor där) då blir jag engagerad och jag kan sitta en hel dag framför nyhetssändningarna för att se vad som händer och jag vill vara uppdaterad om det senaste. Det är mitt sätt att hantera katastrofer.

Jag har människor i min absoluta närhet som reser mycket och jag tror att det blir någon slags trygghet för mig att veta att de är ok genom att jag vet vart de här katastroferna kommer ifrån. Vem eller vilka gjorde det och varför? Får jag veta det så kan jag på något vis släppa det hela lite lättare. Det är så jag fungerar. Men det betyder inte att jag förminskar någon annan katastrof som just nu finns i världen.

Jag och en nära vän fick veta detta tio minuter innan hennes tåg skulle gå och när vi stod där på perrongen och tittade lite i tidningen i telefonen för att se vad som hade hänt var omfattningen svår att uppskatta. Vi förstod att något fruktansvärt hade hänt, men inte så mycket mer. Vi tittade på varandra och sade "det är lite man vet om livet. Man dör en gång och när det sker - det vet vi inte. Vi kan bara leva nu och tala om för dem som är nära att de betyder något för oss. Att vi älskar dem. För vi vet helt ärligt inte när det är för sent."

Just nu går mina tankar till mina vänner i Norge - för ni står mig nära. Jag älskar er!