Farmor, förändring och sömn

Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet idag. Hade ont i magen och mådde illa och så visste jag ju att farmor var dålig. Jobbade bara lite drygt fyra timmar - förvisso ganska effektivt, men jag hade kunnat vara kvar längre. Men jag orkade inte. 

Åkte till farmor istället och satt hos henne i lite drygt tre timmar. Idag var hon lite piggare. Vi fick kontakt med henne och hon pratade lite grand, men hon är orolig. Mycket ångest och rädsla. Vi tror också att hon har biverkningar och abstinens efter ett par mediciner som hon nu inte kunnat ta. Stackars farmor. Jag satt hos henne och klappade henne på kinden och fick henne att titta på mig istället för på det otäcka som bara hon såg. Lilla lilla farmor - hur ska det gå?

Själv är jag mitt uppe i en ganska stor förändring. Jag har bestämt mig för att flytta och letar lägenhet på orten där jag jobbar. Nu när jag ska jobba heltid så orkar jag inte pendla. Det tar mig två timmar om dagen i bilen och så kul är det inte att åka den vägen. Har varit lite missmodig några dagar för det är svårt att få tag på lägenhet och nu börjar jag fundera på om jag kanske ska köpa en. 

Hela min vakna tid pågår funderingarna i mig. Köpa eller inte? Hyra eller inte? Annonsera eller kontakter? Hur många steg ska man ta och våga gå innan det bara blir korkat och oansvarigt?

Jag vet inte. Först nu i kväll känns livet lite lättare. Jag mår inte illa längre utan nu börjar hungern komma tillbaka. Den har varit som bortblåst i flera dagar. Fått tvinga i mig mat. 

Jag är fantastiskt trött nu, men inte så mycket sovtrött egentligen. Men kanske ska ignorera den känslan och istället lägga huvudet på kudden och försöka sova. Det är ju en dag i morgon också. 

Varm i hjärtat

Ibland händer det oväntade saker. Ord sägs från någon som går rakt in i hjärtat och jag tror att det är när det är otvunget som det blir så ärligt. Det blir äkta. Ikväll har jag varit med om två sådana tillfällen - båda värmde lika mycket. 

Först var det en 70-årig kvinnlig patient som hejdade mig mitt i en rörelse, tittade på mig och sade; "Jag har tänkt på det hela kvällen och det är att du är så otroligt söt". Jag blev så paff att jag knappt visste vad jag skulle säga men till slut fick jag fram; "tack, du gjorde min dag".

En timme senare fastnade jag även då mitt i en rörelse av en kollega som sade; "Du är alltid så himla go och glad, har du inte mött några svårigheter än?" Hon är en sköterska som jag jobbade med för tio år sedan och vi hade så roligt tillsammans då, så jag sade som det var - att jag hade varit sjukskriven i vinter och att jag fortfarande åt medicin. 

Hon lyssnade och sade; "Ja du, det kan verkligen hända vem som helst. Men nu vill jag säga till dig att jag blev så glad när jag såg att vi skulle jobba tillsammans ikväll. Man blir så glad av dig och man mår bra i din närhet. Du är så genomgo och god i dina tankar och ditt sätt att vara, både mot oss kollegor och mot patienterna. Sedan är du väldigt duktig också." 

Jag kände hur jag blev alldeles varm ända in i hjärtat och jag blev så glad att hon berättade det. Hon och jag har alltid fungerat bra ihop, men jag visste inte att hon kände det så. Vi fortsatte jobba och efter ett tag hejdade hon mig igen. "Jag kom på en sak", sade hon. "Sist jag såg dig så var det som att det inte var du. Man nådde inte riktigt ända fram till dig, men nu är du den jag minns sedan vi jobbade tillsammans första gångerna. Nu är du tillbaka." 

Sist hon och jag träffades var en vecka innan jag blev sjukskriven i höstas... Jag trodde inte att det märktes så tydligt att jag var sjuk, men det gjorde visst det. 

Att jag fick höra det här nu ikväll gör att jag kan gå och lägga mig med ett leende på läpparna. Varm i hjärtat och varm i själen. I morgon ska jag jobba igen, det känns helt plötsligt inte lika jobbigt längre.

Jag är här.

Jag har inte försvunnit - jag lovar. Det har bara varit lite mycket så jag har varken hunnit eller orkat skriva något här på bloggen. Kom in i världens energiflow och började vårstäda lägenheten och jag tänkte att det är lika bra att passa på så länge den finns kvar - energin alltså. 

Nu är jag nästan klar - skönt! Det som är kvar är två skåp i köket, ett par smålådor i bokhyllan och tvätta fönster. Men det sparar jag till en annan dag. Tänkte ta alla fönster på fredag när jag är ledig och även köra det sista till återvinningen då. Då blir det även själva städningen, nu har det bara varit rensning och insättande av papper i pärmar. 

Jag fick för övrigt besked om jobbet som jag har sökt och jag fick det! Förvisso är det bara 25% men jag sade ja till det och så söker jag något mer jobb. Det blir inte att jag flyttar utan jag bor kvar här och det känns bra. Väldigt bra till och med och det är en väldigt skön känsla!

Svårt med ord

Orden finns i mitt inre, men det stakar sig när jag ska skriva. Har svårt att formulera det jag känner. Det kan också vara så att jag inte vill formulera det.

Jag har kommit i en svacka. Tröttheten är som bedövande. Min kropp reagerar och en massa symtom har kommit tillbaka igen. Jag vill inte se det. Jag orkar inte.

Fick en fråga av en kollega idag hur jag mådde och hur jag tyckte att det går att jobba igen. Först tänkte jag säga som vanligt att allt är bara bra, men vid närmare eftertanke så orkade jag inte ljuga. Sade istället som det var att det var lite jobbigt just nu, att jag inte hade mått så bra i helgen och var lite orolig för hur jag ska orka de närmaste veckorna.

Han var förvånansvärt förstående. Jag hade nog underskattat honom. Jag kanske också hade underskattat känslan av att vara ärlig.

Jag mår inte så bra just nu, men jag vet att det kommer att vända. Jag måste tro att det gör det. Jag ska bara orka lite till...

Jobbig dag

Usch. Idag har det varit en jobbig dag. Började redan i morse när jag vaknade mitt i en dröm av telefonen. Inte för att det var jättetidigt, men tillräckligt för att störa min rutin. Kom iväg i samma tid som igår till jobbet, men idag var känslan att jag var sen, trots att jag skulle komma fram en och en halv timme innan första eleven skulle komma.

Hade noll tålamod på mina medtrafikanter och det kändes inte alls bra. Dock dök det bara upp tre elever idag och mellan alla hade jag minst fyrtio minuter vilket kändes väldigt skönt. Det skulle ha kommit tre elever till, men det gjorde det aldrig.

Har fått påminna mig själv om att ta det lugnt idag och komma ihåg att andas. Har känt mig überstressad och varje sak som har hänt har känts som jobbiga saker som bara är i vägen.

Är ändå stolt över att jag är tillbaka på jobbet igen, även om jag känner mig löjlig som reagerar som jag har gjort idag, tycker jag överdriver. Tre elever på en dag - fånigt att inte orka.

Men jag ska försöka fokusera på det positiva och inte på det som inte har varit bra idag. Är glad över att min sista elev är världens lilla guldkorn som förgyllde min dag. Att en annan elev som fortfarande sjunger för min kollega tittade in och gav mig en kram och sade att hon var glad att jag var tillbaka och att hon såg fram emot att få komma tillbaka till mig så småningom.

Jag fokuserar på det istället för att jag känna efter och märka att jag är helt slut. Att jag egentligen är för trött för att laga mat, men jag måste, matkassen står fortfarande kvar i hallen.

Ikväll blir det vila, vila, vila. Likadant i morgon. Det blir bra det.

Det har gått en hel livstid

Jag överlevde. Jag klev upp, duschade, satte mig i bilen och for till jobbet. Köpte en latte på McDonalds på vägen och kom fram vid halv ett. Plockade med lite papper, slängde onödiga kopior och började bläddra ibland noterna och satte mig vid det ostämda pianot och började spela. Märkte att jag kom ihåg hur man läser noter och rösten bar bättre än vad jag trodde. Jag mötte mina kollegor som alla log och sade "vad roligt att se dig, välkommen tillbaka!"

Jag gick mellan mitt rum och kopiatorn och insåg att jag inte alls behövde småspringa, det gick alldeles utmärkt att gå lugnt och stilla. Hjärnan var seg och jag behövde koncentrera mig lite mer än vanligt, men jag klarade av det. Med stapplande små steg tar jag mig tillbaka till arbetslivet igen.

Är inte jättetrött nu, inte heller särskilt uppe i varv, men jag märker att allt går lite långsammare än i vanliga fall. Det känns som att kroppen sitter i någon slags form och varje rörelse är lite stel, lite trög.

När jag satt i bilen idag var det som att det var igår jag åkte den vägen för att komma till jobbet - på samma gång kändes det som att det har gått en hel livstid. Jag är fortfarande den jag var i oktober då jag senast var där, men jag är ändå helt förändrad. Jag är samma person, men ändå inte.

Men jag överlevde...