Ett förlorat löfte

Det är något som inte är som det ska. Det är som att det är något vasst, en envis klo som krafsar i nacken på mig. Lämnar mig ingen ro och jag kan inte fly ifrån den. Ju mer jag springer, ju längre bort jag försöker komma - desto mer gräver den sig in i mitt inre. 

Den genomsyrar mina tankar. Mina känslor. Mina reaktioner. Skickar allting åt motsatt håll och där exploderar det i ett självförakt - större och mer destruktivt än på länge. 

Du är avskyvärd. Vidrig. Vem tror du att du är? Någon betydelsefull? Haha haha ha!!! 

Hånskrattet ekar i mitt tomma inre och jag mår illa. Allt vänder sig ut och in och det kryper under skinnet på mig. 

Vill tillbaka till tystnaden. Till stillheten. Till ron. Till platsen där jag slöt en överenskommelse med själen. Jag hade några bra dagar. Nu får jag betala priset för - jag vet faktiskt inte vad. Jag vet inte när eller vad det var som gjorde att det gick snett. Varför det eskalerar just nu. 

Jag tar tillbaka mina gamla försvarsmekanismer. Ler åt när någon gråter på tv, tycker att de är känsliga. Löjliga. Jag blir hård. Stänger av. 

En konstig känsla har ockuperat min kropp, mitt inre och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Istället ger jag mig hän åt föraktet. Tänker att jag är värd att må så här. Att jag får skylla mig själv. Att inget kommer att förändras. Det spelar ingen roll vad jag gör - jag kommer alltid ha en depression. Ångest. Sömnproblem. Jag kommer alltid att behöva äta medicin och det finns ingen lösning på mig och mitt problem. 

Ett hopplöst fall. Ett uppgivet hopp. Ett förlorat löfte.