Jag hade ett långt samtal med en god vän igår. Hon i huvudstaden. Jag var här i den lilla staden. Vi hade bestämt före helgen att vi skulle höras mitt på dagen. Jag var ledig och satt i soffan och tittade på tv.
Samtidigt rann tårarna.
Jaha, tänkte jag. Så det är en gråtdag idag.
Jag skickade ett sms till henne att jag inte orkade. Att jag inte ville höras. Att jag bara grät och jag orkade inte gråta mer.
Hon ville höras ändå. Att det inte gjorde någonting. Att jag inte skulle dra mig undan och stänga vännerna ute. Som jag gör så ofta när det blir för jobbigt.
Jag satte på lite kaffe och lät det gå några minuter innan jag svarade.
Ok då. Vi kan höras.
Inom en minut ringde det på FaceTime.
Vi pratade länge. Om lite diverse. Men mest om mitt läge. Hur jag egentligen mår.
Jag har ljugit för mig själv. Väldigt länge.
Alldeles för länge.
Jag har sagt att jag mår bra idag. Att min utmattning är något som ligger bakom. Att jag lärt mig av historien och att jag lyssnar till mina symtom mycket snabbare. Att jag vilar. Att risken alltid kommer att finnas att jag kan bli sjuk igen, men att jag är mer ärlig mot mig själv.
Igår insåg jag att det inte är sant.
Läget är att jag är på väg in i en utmattning igen. Det är inte så att risken finns - det är snarare ett faktum.
Och om jag inte gör något åt det, om jag inte förändrar någonting - då är det bara en tidsfråga tills jag blir sjukskriven igen.
Jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag glömmer. Har svårt att sova.
Jag går med en ständig stresskänsla i kroppen. Jag drar upp axlarna och biter ihop käkarna.
Jag orkar inte med ljud. Blir lättirriterad. Stör mig på människor.
Jag vill bara vara ifred. Orkar inte prata i telefon. Prata med människor.
Jag drar mig undan. Stänger ute människor och lyssnar inte på mina känslor. Vägrar acceptera det faktum att det är så mycket värre än vad jag någonsin trodde skulle hända igen.
Men nu idag börjar det sakta sjunka in. Jag tänker att det kan gå att bromsa.
Att det inte är för sent.
Vi lade upp lite strategier igår.
En annan god vän som jag vågade vara ärlig mot idag dyker in på jobbet i morgon och hjälper mig även där att lägga upp en plan.
Jag är omringad av människor som vill mitt bästa. Som vill att jag ska må bra. Som är rädd om mig.
Jag har bara väldigt svårt att ta det till mig just nu. Har alltid haft.
Och mitt i allt detta finns den enorma sorgen över att jag lever själv. Den går i vågor. Just idag är det efterdyningar från gårdagens storm. Stormen som skapade mer tårar än jag trodde fanns.
Men ändå. Någonstans finns hoppet. Att jag har klarat av det tidigare. Att jag inte är ensam.
Att det inte bara kan gå. Det ska gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar