Det blåste lite kyligt så jag virade filten lite närmare runt mig där jag satt på verandan. De enstaka träden vajade lite försiktigt och små vågor syntes på sjön som låg några hundra meter ifrån mig. Jag satt där i fåtöljen och funderade på om den där rastlösheten som kröp i mig skulle lugna sig.
Jag hade fått möjligheten att åka iväg på retreat några dagar och jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Det jag visste, det var att vi uppmanades att lämna mobiltelefonen hemma. Just det där med mobilen tänkte jag inte så mycket på innan. Det skulle väl inte vara några problem att vara utan den. Eller?
Men det skulle visa sig att det var svårare än jag trodde. För när jag hade reflekterat en stund över de där orden som vi hade läst, då gick handen automatiskt till fickan. Men fickan var tom för mobilen låg ju kvar i bilen.
Och för varje gång som jag kände efter så blev jag mer och mer stressad. Varför? Jo, jag missade ju en massa. Vad hände i världen? Vem har gjort vad på facebook, instagram och twitter? Någon kanske dessutom hade sökt mig via sms eller telefon. Jag kan ju inte vara onårbar. Man måste alltid vara tillgänglig. Uppkopplad.
Hur hamnade vi här? Att vi alltid har mobilen till hands, men något av det sista vi använder den till är att ringa. Det är ju en telefon, men vi använder den mest som en dator.
Enligt en undersökning som gjordes för snart ett år sedan så tittar vi runt 150 gånger på mobilen. Varje dag. Säg att du är vaken 16 timmar på ett dygn. Det innebär att du kollar mobilen ungefär var sjätte minut. Behöver vi verkligen kolla så ofta? Är det verkligen nödvändigt att alltid ha koll?
Jag läste om några goda vänner som när de träffades ute och åt, lade sina mobiler i en hög mitt på bordet. Den som sedan först tog upp sin telefon fick betala notan. Först skrattade jag åt det när jag läste det, men sedan insåg jag att det låg något genialt i detta. De var med sina vänner. Här och nu. Inget annat störde. Man levde i nuet.
Tänk om vi istället för att lägga upp en bild på det goda fikat med vännen, bara vara där på plats istället. Att inte skriva om det fina vädret utan njuta av det på riktigt.
Vem vet, det kanske visar sig vara enklare än du tror!
Reflektioner skrivna av mig i församlingens tidning oktober 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar