Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.
Går på toa.
Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.
Somnar om.
Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.
Jag. Måste. Gå. Upp.
In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.
Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?
Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.
Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.
Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.
För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.
Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.
Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.
Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.
Är livrädd för att bli sjuk igen.
Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.
Och med den här känslan kommer skammen. Igen.
Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.
Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.
Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.
Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.
Jag borde inte klaga.
Jag borde inte må så här.
Ändå gör jag det.
Och jag är livrädd...
4 kommentarer:
Hej....
Jag förstår den känslan du har,rädslan för att bli sjuk igen.Jag har också haft en svår depresion ol,och kan känna iblandt rädsla för att den skall komma tilbaka....
Men du,man FÅR klaga och vara rädd,det är inte så konstigt att man är rädd...
Jag hoppas du får en fin vecka som kommer,och var rädd om dej själv.../Sölvi
Att balansera på kanten.
Kanske är det så det känns.
Men om du faller så faller du i Jesu armar.
Han är med dig vare sig du arbetar eller är sjuskriven.
Han förväntar sig inte att du ska leverera.
Han bara älskar precis som du är och i just den situation du är.
Jag skriver det här lika mycket till mig själv.
För jag har också en rädd dag.
Tänker på dig.
Åh, kära du...
...jag blir ledsen av att läsa att du mår dåligt igen och att det skrämmer dig. Jag förstår att det gör det - men önskar ändå att det ska gå att se på det på ett annat sätt. Jag tror att det för både dig och mig finns en latent gammal sjukdom, och att den kan dyka upp när livet blir för utmanande. Du har bytt jobb och flyttat, det är enorma stresspåslag (det finns t om en lista med stresspoäng där dessa saker kommer högt) och din kropp reagerar. Jag hoppas du ska hitta vägar att möta din sjukdom i dörren och lotsa den ut - istället för att krampaktigt hålla igen dörren.
Kanske har jag fel när jag analyserar utifrån mig själv. Glöm detta isf. Men kom ihåg att jag ber Gud bära och välsigna.
Kram!
Gud finns och Gud bär dig när det är för tungt att gå själv.
du vet:
Känn ingen oro, känn ingen rädsla
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud min Gud bär mig.
Lösnaglar låter också som ett bra tilltag!
Kramar.
Skicka en kommentar