Vägskäl

Man brukar säga att livet är som en resa. Inte alltför sällan avbildar man livet som en väg.

Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.

Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.

När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.

Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.

Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.

Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.

Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.

Så ser inte jag det.

Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.

Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.

Men Gud vet och det räcker.

Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.

Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

Lykta.

Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.

Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.

Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.

Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.

Märkligt.

Men ändå rätt fantastiskt.