Jag sjunker ikväll. Känner mig trött och ledsen och depression tar över. Det var länge sedan jag kände så här. Förut när jag satt här i soffan kände jag hur ångesten gjorde entré. Hjärtat rusade och händerna skakade.
Det är så märkligt när det händer. Av ingen anledning alls känner jag mig livrädd. Hela kroppen spänner sig och jag är redo att rusa så långt jag bara kan, samtidigt är jag paralyserad av den där vidriga rädslan. Jag avskyr när det blir så. Jag verkligen avskyr det.
En del vänder sig till Gud när de mår dåligt, jag gör tvärtom. Inte så att jag vänder mig till den onda sidan, men jag isolerar mig. Jag bygger upp min mur och isolerar mig, kommer tillbaka till mina gamla tankebanor att "ensam är stark". Jag vill bara svära och skrika. Inget av det hjälper, men jag vill ändå göra det.
Jag vill gå och lägga mig och sova bort det värsta, men jag är rädd för tystnaden, för mörkret. Jag är rädd för vad som kan hända.
Ångesten tar över nu igen och jag orkar inte riktigt hantera den på rätt sätt...
Förlåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar