Det känns verkligen som att jag är tillbaka på ruta ett. Är trött - samtidigt är rastlösheten vidrig. Klarar knappt av att vara hemma.
En del känner att de måste aktivera mig och lyssnar inte när jag säger nej. Det slutar med att jag gör våld på mig själv för att bevara friden. Tårarna gjorde entré och jag känner mig som en förlorare - en looooooser.
Jag vet att jag inte är det, men känslan är ändå helt och hållet närvarande.
Var det för tidigt att börja jobba igen? Borde jag ha varit hemma längre? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte mår så bra idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar