Självklarhet?

Jag glömmer bort Gud ibland. Inte så att jag struntar i Honom, men jag glömmer helt ärligt bort Honom. Det känns inte bra.

Jag önskar att Han skulle vara en självklar del i min vardag och på ett sätt är Han det. Det är för mig lika sjävklart att tro på Honom som att solen går upp på morgonen. Men den sjävklarheten skapar en fälla för mig. Jag tar Honom för given. Jag glömmer bort att prata med Honom.

Jag vet inte varför, men det känns som att det alltid har varit så. Det skapar distans och jag känner hur jag avskärmar mig. Det i sin tur leder till att jag är livrädd för att göra människor besvikna. Jag har svårt att säga nej och om jag gör det får jag dåligt samvete. Känner mig inte trygg i mitt beslut. Känner mig inte trygg i mig själv.

Försöker tänka på vad L och min kurator har sagt, men det är som att det inte går in. Inte ikväll. Har haft människor runt mig hela dagen idag - även igår. Är helt slut i kroppen och när allt tystnar kommer yrseln, då känner jag hur mitt inre är upptvinnat. Trött i kroppen. Trött i själen. Men uppe i varv.

Försök få ihop den ekvationen...