Förlåt!

Jag faller tillbaka i mina gamla mönster och det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mycket att jag frångår ett löfte jag har gett mig själv att inte skriva något efter att jag har tagit min sömntablett. Jag känner mig mycket märklig, men tankarna snurrar runt i mig och de formulerar sig av sig självt så jag måste få ur mig dem. Det får bli som det blir. Möjligt att jag lyckas hålla ihop det, eller så redigeras det i mer vaket tillstånd i morgon.

Jag lovar sak på sak och till slut märker jag att jag lätt kan fylla mina veckor med sådant som sakta men säkert fick mig att bli sjuk. Det som fick mig att sätta mig själv i sista rummet. Jag måste sätta stopp. För om jag inte gör det, då kommer jag snart vara sjuk igen. Fel... ännu sjukare. För jag är inte frisk. Jag är fortfarande sjuk, men jag klarar av att jobba några få procent.

Jag ser min sjukdom som kronisk. Min depression ledde till en stark stressreaktion och jag har inte alls samma tolerans för det som tidigare. Däri ligger det kroniska problemet. Och om jag inte gör något konkret av det så kommer jag att falla tillbaka till sjukdomens vidriga klor igen. Och då vet jag inte hur stark jag är och om jag orkar ta mig upp.

Den här veckan kan lätt fyllas med kalas, förberedelser till dem, träffa vänner, vara barnvakt, förbereda jobb, jobba, läkartider, besök hos kuratorn, jobbsökningar och allt annat som hör en vanlig vecka till. Och jag insåg nu att jag aldrig orkar se hela bilden. Jag måste få bena upp allting i små delar. En dag, eller kanske till och med en halvdag i taget. För om jag planerar och tänker på hela alltet får jag panik. Bokstavligt talat.

Allt startade ju upp världens tankedrev trots att jag tog min sömntablett för en halvtimme sedan och är ganska groggy just nu. Men jag märkte att det drog runt i mig och det släppte inte - jag var tvungen att få ned det.

Har återigen tänkt på det som min vän Nena sade till mig för ett tag sedan. "Bara för att du ler - betyder inte det att du hela tiden är glad. Bara för att du jobbar - betyder inte det att du är frisk." Hon har rätt. Jag är fortfarande sjuk. Skillnaden är att jag orkar lite grand, men jag kunde aldrig ana hur svårt det skulle vara att veta vart gränsen går. Rädslan att göra andra besvikna gör att jag tänjer på gränserna och så kör jag över mig själv ännu en gång.

För det är så jobbigt att säga nej med hela kroppen. Det dåliga samvetet ligger kvar och gror. Förlåt!