Känner mig rätt kluven

Alla tankar snurrar runt i mitt inre men jag kan inte riktigt sortera dem. Men jag känner mig orolig - egentligen av ingen anledning alls. Visst har jag jobbat, men jag borde inte reagera så här. Tycker att jag borde vara redo att öka upp i tid. Att jag bara är känslig och överdriver.

Samtidigt vet jag att jag inte gör det. Det är så här det är och jag kan inte stressa fram något. Allra minst att jag ska må bra. På ett sätt känns det som att jag varit sjuk så länge, att jag var hemma från jobbet så länge, men när jag tänker efter så är det inte det. Jag var hemma i fem månader. Jag vet många som varit hemma i flera år.

Men det är svårt det där att göra lagom mycket. Att bromsa innan man har passerat gränsen. Att känna att det man gör är ok.

Känslorna i mig är så motstridiga och jag vet egentligen inte hur jag mår just nu. Vet bara att jag känner mig så ledsen. Jag märker att jag sjunker och jag vet inte riktigt när jag landar. Önskar att jag kunde gråta ur mig alla tårar som samlats i mitt inre och skapar ångest. Men jag kan inte. Ögonen förblir torra och jag sluter mig mer och mer. Förstår inte varför jag inte kan gråta. Jag vet att jag grät i september - sedan dess är det stängt. Förstår inte...

Fick i alla fall tag på vårdcentralen igår och jag fick en tid hos mina läkare på måndag. Det känns väldigt skönt att det löste sig så smidigt. Plus att jag unnade mig några timmar på en frisörsalong igår förmiddag och skaffade mig en ny look.

this is me now

Än en gång tack för alla fina kommentarer ni ger mig! Det värmer mitt hjärta att ni bryr er och känner igen er i mina ord. Det gör det lite lättare att kämpa kampen och man känner sig lite mindre ensam.