T A C K ! ! !

Det blev skrämmande verkligt när jag mötte dig. Livet. Allt som är på riktigt. Allt som är viktigt. Det var som att det var först då jag började leva. Det var då jag mötte livet. 

Det var då jag mötte smärtan. Den vidriga, rena smärtan. Som tar död på allt onödigt. Allt som ska lämnas bort. 

Den tar livet av det som måste släppa taget. Det som har funnits där och skapat en unken doft. Halvruttet och äckligt. Det som hade bitit sig fast i själen och som förgiftade mig. Det som hindrade mig från att leva. 

När du såg på mig och sa; jag kan hjälpa dig, vägrade jag. 

Jag. Kan. Själv. 

Trodde jag. Jag var stark. Behövde ingen som tyckte synd om mig. Jag mådde inte dåligt. 

Trodde jag...

Om jag hade vetat den decemberdagen vad jag vet idag - då hade jag valt att göra samma resa. Om jag hade vetat att det skulle ta så här lång tid - då hade jag varit mer tveksam. Om jag hade vetat att det skulle göra så ont - då hade jag aldrig gjort det. 

Då hade jag aldrig skickat det där meddelandet till dig där jag frågade om erbjudandet fanns kvar. Om du fortfarande ville hjälpa mig. 

Idag är jag glad att jag inte visste vad det skulle innebära. För idag känner jag hur livet fyller mig för varje andetag jag tar. Idag förstår jag den verkliga innebörden av att vara stark. Idag kan jag säga att jag mår bra och verkligen känna det. Idag kan jag säga att jag inte bara har tagit mig igenom det värsta, utan jag har tagit mig igenom. Idag kan jag säga att jag är så nära frisk som jag någonsin har varit. Idag känner jag mig inte rädd längre. 

Förändring betyder inte längre något skrämmande. Det är bara något som hör till livet och är vad det är - en förändring. 

Idag är jag stark - på riktigt. För jag har insett att styrka är att våga visa sig svag.