Något som har förändrats sedan jag blev sjuk är att jag har mer eller mindre slutat att prata i telefon. Jag får panik så fort det ringer och i många lägen väljer jag att inte svara. Om jag har något ärende eller om jag vet vad det handlar om - då kan jag svara eller ringa, men i andra lägen väljer jag sms eller mail.
Jag vet helt ärligt inte varför det har blivit så. Men det är som att jag inte klarar av att småprata med någon.
Men det finns undantag. Idag ringde min älskade lillasyster och vi pratade en halvtimme. Hon kan vara så där jobbigt ettrig och störande som bara en syster kan vara. Men jag älskar henne så djupt. Hon är nog den som står mig allra närmast - trots att vi nu inte har setts på snart två år.
Hon och jag har både skrattat och gråtit ihop och hon är en av få där jag känner att jag kan vara helt och totalt ärlig. Vi pratar om allt och hon är helt, helt underbar.
Jag vet att det är få förunnat att ha vänner och jag är så tacksam för att jag har flera stycken. Jag vet att jag har flera som jag kan ringa till, när som helst på dygnet om det skulle behövas.
Sedan finns de vännerna man har som man inte har träffat någon gång. De här på nätet. Ni som läser min blogg och kommenterar och jag blir lika glad varje gång. Ingen nämnd, ingen glömd - men jag uppskattar er otroligt mycket.
Jag älskar er allihop!!
1 kommentar:
Åh vad fint! Fast man inte har träffats så är det ändå något... Ja, människorna fastnar i hjärtat på något sätt. Och särskilt just när man läser blir det "varmt i hjärtat". Så glad för din blogg. Kramar till dig!
Skicka en kommentar