Det är svårt att fokusera, att se skärpan. Ögonen värker av kontrasterna när jag försöker få bilden att bli hel. Det vita är kritvitt. Det svarta är mörkt som kol. De gråa nyanserna smälter samman och skapar en dimma.
Jag rör ögonen över bilden, men ser bara fragment av helheten. Känner hur paniken kommer, hjärtat slår snabbare och snabbare. Känner mig värdelös som inte ser, som inte förstår.
Letar desperat inom mig själv efter lösningen. Vet att den finns där - nånstans. Måste bara hitta rätt nyckel, hitta rätt plats, för lösningen finns där nånstans.
Flyttar blicken lite längre upp på bilden. Ser något som blänker till. En ljusare nyans som inte bländar mina ögon. Anar konturerna av ett kors.
Hjärtat lugnar sig och paniken minskar när jag inser att jag just hittade nyckeln. Jag hittade det som är lösningen.
Och plötsligt består inte bilden bara av diffusa konturer. Den består inte bara av bländande vita nyanser och kolsvarta bitar. Jag ser helheten. Jag ser bilden av en sorgsen kvinna - bilden av mig själv när allt var som mörkast. När bara hopplöshet fanns, meningslöshet och oro.
Jag ser bilden och med ens förstår jag. Jag såg det inte då. Jag kände det inte då. Jag trodde att hoppet var ute med mig. Att det inte ens var lönt att försöka
Men nu kan jag se - jag var aldrig ensam. Nu först förstår jag att jag inte var ett hopplöst fall. Räddningen var närmare än vad jag trodde. Nära mitt hjärta fanns den - korset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar