Kom hem!

Trött. Hela jag är utmattad. Mina armar vilar tunga i mitt knä. Får anstränga mig så att mina muskler kan jobba. Går med ständig huvudvärk och knakande nacke. Ögonen svider och jag måste medvetet hålla dem öppna - annars somnar jag. Varje blinkning vill stanna vid stängda ögon.

Anspänningen häromdagen tog all min kraft och jag vill bara sova. Vila. Vill inte stå bredvid och känna att jag inte kan göra något. Har aldrig känt mig så hjälplös. Inget jag gör kan förändra hur du mår. Du vet att jag älskar dig. Att jag inte vill att du ska försvinna ifrån mig och mitt liv.

Men det ligger utanför min kontroll. Till och med utanför din egen kontroll. Det enda vi kan göra är att lita på läkarna och på Gud. Det är det enda vi kan göra. Men jag avskyr det - att inte kunna göra något.

Förvirringen börjar släppa, du är piggare och du känner igen oss. Du anar nog inte så lättad jag blev när jag fick veta det. Det var som att stenen som tyngde mitt inre sprängdes. Min oro finns kvar, men jag vet nu att du mår bättre och det gör mig lite lugnare.

Så därför - sov mycket, vila och bli frisk igen. För mitt hjärta brister när jag ser dig ligga där sjuk... Kom hem!