Det blev så ändå

Helt objuden dök du upp för några dagar sedan. Ingen ville ha dig där och det enda du skapade var ångest och förvirring. Jag har aldrig känt sådan rädsla inför något tidigare. Jag har aldrig känt mig så svag tidigare, men jag har nog heller inte känt mig så stark.

Jag bad inte om det - det blev så ändå

Jag blev den som alla lutade sig emot. Den ni vände er till för att få stöd. När ni rasade så klamrade ni er fast vid det som var stadigt - det var tydligen jag. Det gjorde mig förvånad. Jag som är yngst. Jag som har ångest och depression. Var det jag som var den stadiga? Den ni fick er trygghet ifrån?

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

Och jag märkte att när det väl behövdes - då fanns styrkan där. Trots att jag var livrädd, trots att jag stod öga mot öga med döden så klarade jag av det. Jag var den som behöll lugnet och som höll er uppe.

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

På något märkligt sätt så bortsåg jag från min egen ångest och rädsla när ni behövde någon stabil. När jag var ensam - då rasade jag. Men när det väl behövdes - då var jag starkare än er. Det trodde jag inte...