Som den finaste, sprödaste glasskulptur ser jag dig sitta framför mig. Du blinkar sakta, som om du egentligen inte riktigt orkar. Du är så svag - men du gör allt för att det inte ska synas. Du tror inte att det märks - men jag ser.
Minsta lilla stöt emot dig skulle få hela ditt inre att brista. Minsta lilla grej som rubbar din värld skulle krossa dig i tusen bitar. När du lyfter din hand mot ansiktet för att stryka undan en hårslinga som stör dig ser jag att du skakar. Dina muskler är så trötta så den enkla rörelsen tar slut på din ork. Du tror inte att det märks - men jag ser.
Du rör ditt huvud sakta för att se vad som händer lite längre bort och jag ser hur hela ditt inre skälver. Hela din tillvaro snurrar och du blundar för att få lite stabilitet. När du öppnar ögonen så skakar allt och du försöker fästa blicken. Din yrsel gör att du mår illa och du tvingar i dig lite mat. Du tror inte att det märks - men jag ser.
Du undrar när det ska vända och när du ska orka igen. Du tycker inte att du gör annat än vilar och lyssnar på dig själv. Du har börjat tröttna på det. Du undrar om det någonsin ska förändras eller om du alltid ska känna dig så här svag. Ingen annan förstår för hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar