Jag såg hur du satt där - helt ensam. Ingen såg dig, ingen hörde dig - trodde du. Mitt ibland alla människor satt du, mitt ibland allt prat fanns du. Ensam. Ingen såg, ingen hörde - trodde du.
Du sparkade av dig skorna, drog luvan över ditt huvud och kröp ihop ännu mer i soffan där du satt. Du tog upp fötterna under dig och skakade till - som om du frös. När du sträckte dig mot ditt kaffe såg jag hur dina händer skakade. Du höll dina händer runt muggen för att du inte skulle spilla något. Du slöt ögonen och höll muggen nära ditt ansikte - jag såg hur du andades in och drog in doften.
Du satt där - helt ensam och drack ditt kaffe. Din blick var fäst på något på golvet en liten bit ifrån dig. Jag försökte se vad det var, men jag såg inget. Bilden fanns bara i ditt inre.
Du gömde händerna i ärmen efter att du ställt tillbaka den tomma muggen på bordet. Som om du ville göra dig själv mindre - osynlig. Du blundar och går in i dig själv. Försöker glömma allt. Men rädslan skär sönder din själ. Ångesten tar över och tar långsamt död på dig. Ingen ser, ingen hör - tror du.
Men jag såg dig, såg dina sorgsna ögon. Så mörka, så vackra, men så sorgsna. Jag såg hur tårarna rann utmed dina kinder och hur du försökte torka bort dom med din tröjärm. Men det var förgäves för snart rann det nya tårar. Ditt smink var sedan länge borta - ditt inre hade tvättat bort det.
Om du bara kunde se dig själv - för du har aldrig varit så vacker som du är just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar