Du skulle bara veta

Hur gick det här till? Allt var ju så bra men på några få sekunder förändrades allt. Varför blev det så?

Oron och stressen sätter sig i nacken, i axlarna och ger mig huvudvärk. Rastlösheten får mitt hjärta att slå snabbare och snabbare och snart slår det över till hjärtklappning - jag känner igen det.

Känns som om jag inte vet eller förstår någonting längre. Varför ens försöka? Varför orka? Varför kämpa?

Vill inte träffa någon. Vill inte prata med någon. Vill stanna här i min ensamhet, i min tystnad och bara vara. Stänga ute allt som kan skada. Men jag förstår bara inte hur jag ska kunna stänga ute det som skadar mig allra mest - mina tankar...

Mina tankar äter upp mig. Mina ord sätter upp murar runt min själ. Jag bygger upp ett försvar av det jag inte säger till dig. Du anar nog inte hur ärlig jag egentligen vill vara mot dig men jag vågar inte. Vill inte oroa dig - du har tillräckligt med ditt eget tillfrisknande. Vill att du ska kunna vila, att du ska tro att allt är bra med mig. Vill inte riskera att du blir sjukskriven längre - därför är jag tyst. Men jag känner mig skyldig varje gång du ser på mig med dina bruna ögon och frågar hur jag mår. Du skulle bara veta...