Spegelbilden

-"Titta i spegeln och säg vad du ser. "
-"Det går inte. Jag klarar inte av det."
-"Men du behöver inte titta så länge."
-"Jag vill inte, det gör för ont. Sluta!"
-"Hm, vet du att det är typiskt för din sjukdom att inte klara av att se sig själv?"
-"Jag är inte sjuk! Jag har det bara lite jobbigt just nu."
-"Eller hur..."

Jag klarade bara av att titta i den där spegeln några sekunder innan ångesten gjorde för ont. Jag såg bara hur ful jag var. Jag såg mitt osminkade ansikte, mina svullna röda ögon. Jag såg mina tjocka kinder. Min fula frisyr.

Jag såg min osäkerhet. Min ångest och min rädsla. Jag såg allt som låste mig, allt som höll min själ i ett skruvstäd. Allt det såg jag under de få sekunderna.

Jag förstod inte hur du kunde se något positivt i mig. Jag såg inte mina varma gröna ögon. Jag såg inte all kärlek som lyste igenom mina sorgsna ögon. Jag såg inte min humor eller min vishet. Jag såg inte hur vacker jag var. Jag såg inte något av det. Jag såg bara min spruckna själ och allt som var trasigt.

Det var länge sen nu men jag kommer aldrig glömma smärtan vid det ögonblicket. Ögonblicket då jag tvingades möta sanningen.

Vad ser du i din spegelbild?