Rädslan från igår finns kvar. Ångesten i natt drev mig ur mitt sovrum och jag tog min tillflykt till soffan. Där i den tryggheten och med hjälp av tabletter kunde jag till slut somna.
Nu idag ligger tröttheten som ett tungt täcke över mig. En fika på förmiddagen med en god vän tog slut på mina krafter. Jag vill inte att det ska vara så. Att bara sitta med en kopp kaffe och prata - det borde väl inte vara så jobbigt... eller?
Rädslan över vad som ska hända håller mig fången. Kyler ner mitt inre. Får hela min rygg att spänna sig och när smärtan ilar igenom mina muskler sköljer illamåendet över mig.
Får panik över att inte vara på jobbet - samtidigt vill jag inte vara där. Men då har jag i alla fall något att göra. Nu är jag bara hemma och väntar. Tankarna får fritt spelrum och mina desperata försök att få ordning och struktur på mitt inre faller sönder.
Jag ställs inför situationer och sammanhang som jag i vanliga fall klarar av utan problem - men nu går jag sönder. Min själ splittras i tusen bitar och jag försöker med alla krafter jag har att samla ihop bitarna. Men jag hittar inte alla bitar och jag känner mig trasig.
Trasig och rädd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar