Det känns inte som att jag lever - jag existerar bara. Mitt liv är som en enda lång väntan, jag vet bara inte vad det är jag väntar på. Fast jobb? Man? Stabil ekonomi? Trygghet? Jag vet inte vad.
Jag lever som i perioder. Nu är det tolv dagar fram tills jag ska träffa min läkare (bara det känns konstigt att säga - min läkare) - då ska jag be om sjukskrivning året ut och om en remiss till en sjukgymnast. Men sen då? Kommer jag klara av att gå tillbaka till mitt jobb, eller rättare sagt mina jobb då? Eller blir det någon typ av arbetsträning någonstans?
Och om jag nu skulle fixa att komma tillbaka till mina vanliga jobb - då handlar det ändå bara om en termin innan jag måste hitta ett nytt jobb igen. Sedan jag tog min examen för lite drygt fyra år sedan har jag haft sju arbetsgivare. Som mest har jag haft tre arbetsgivare samtidigt men aldrig bara en. Jag har hela tiden varit splittrad mellan olika platser. Och nästa höst är det dags igen.
Jag orkar snart inte längre. Det känns bara som att min strävan mot perfektion är meningslös. Funderar på om jag verkligen ska vara lärare - är ofantligt less på det just nu. Kanske att jag ska gå tillbaka till vården - där mådde jag i alla fall inte lika dåligt som jag gör nu och har gjort de senaste åren.
Känner mig trött, men kommer inte till ro. Det går inte att somna. Istället vankar jag fram och tillbaka genom min mörka lägenhet. Lyssnar på avslappning men det hjälper inte. Oron drar i mig. Uppgivenheten tar över. Meningslösheten bankar i mitt inre.
Pratade med M förut idag. Berättade som det var och att jag inte mådde så bra. Hon tog det förvånansvärt bra. Har varit rätt orolig för att berätta det för dem. Rädd att de ska se på mig som en svag människa. Istället blev det tvärtom.
Har inte klarat av att vara ensam idag. Samtidigt får jag panik på alla ljud. Får inte ihop det. Får inte ihop särskilt mycket alls egentligen om jag ska vara ärlig. Det mesta känns bara onödigt...
Jag lever som i perioder. Nu är det tolv dagar fram tills jag ska träffa min läkare (bara det känns konstigt att säga - min läkare) - då ska jag be om sjukskrivning året ut och om en remiss till en sjukgymnast. Men sen då? Kommer jag klara av att gå tillbaka till mitt jobb, eller rättare sagt mina jobb då? Eller blir det någon typ av arbetsträning någonstans?
Och om jag nu skulle fixa att komma tillbaka till mina vanliga jobb - då handlar det ändå bara om en termin innan jag måste hitta ett nytt jobb igen. Sedan jag tog min examen för lite drygt fyra år sedan har jag haft sju arbetsgivare. Som mest har jag haft tre arbetsgivare samtidigt men aldrig bara en. Jag har hela tiden varit splittrad mellan olika platser. Och nästa höst är det dags igen.
Jag orkar snart inte längre. Det känns bara som att min strävan mot perfektion är meningslös. Funderar på om jag verkligen ska vara lärare - är ofantligt less på det just nu. Kanske att jag ska gå tillbaka till vården - där mådde jag i alla fall inte lika dåligt som jag gör nu och har gjort de senaste åren.
Känner mig trött, men kommer inte till ro. Det går inte att somna. Istället vankar jag fram och tillbaka genom min mörka lägenhet. Lyssnar på avslappning men det hjälper inte. Oron drar i mig. Uppgivenheten tar över. Meningslösheten bankar i mitt inre.
Pratade med M förut idag. Berättade som det var och att jag inte mådde så bra. Hon tog det förvånansvärt bra. Har varit rätt orolig för att berätta det för dem. Rädd att de ska se på mig som en svag människa. Istället blev det tvärtom.
Har inte klarat av att vara ensam idag. Samtidigt får jag panik på alla ljud. Får inte ihop det. Får inte ihop särskilt mycket alls egentligen om jag ska vara ärlig. Det mesta känns bara onödigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar