det börjar sjunka in nu
för varje andetag
längre och längre in
närmare och närmare hjärtat
jag inbillar mig inte
jag hittar inte på
det är så här det är
jag vill det inte
men vad har jag för val?
ju mer jag slåss
ju mer jag vägrar acceptera
desto värre blir det
jag borde bara vila
andas i samma takt som Gud
sluta tänka att jag måste prestera
först nu förstår jag
jag är sjuk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar