Jag vet inte om jag vågar skriva det jag tänker. Det känns på nåt vis allvarligare när jag ser mina tankar i skrift. För egentligen mår jag inte så dåligt - eller?
För ett år sedan sa jag att jag aldrig mer skulle gå på min brorsdotters kalas som singel. I morgon är det dags igen. Hon har blivit ett år äldre - jag är lika mycket singel. Jag vill inte dit, men i samma ögonblick som jag tänker den tanken får jag dåligt samvete. Känner mig otacksam. Jag har ju ändå syskon och föräldrar som älskar mig. Som bryr sig om mig.
Känner mig likgiltig inför tillvaron. Varför jobba? Varför försöka? Livet förändras ju ändå inte. Jag mår ju bara sämre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar