Sur...

Idag är jag inte uppgiven över min situation och mitt mående. Idag är jag skitsur. Frustrerad. Arg. Less.

Varför ska jag må så här? Varför ska jag vara så himla känslig? Varför kan inte jag lära mig att säga nej? Varför har jag så sjukt höga krav på mig själv? Varför känner jag att jag måste prestera mitt bästa hela tiden? Varför? Varför? Varför?

Trött på det.

Nu sover jag dessutom dåligt igen. Säg den lycka som varar för evigt. Det har gått rätt bra - till och med riktigt bra ett tag med det där. Men nu i en vecka ungefär har jag somnat sent. Sover ytligt och vaknar massor av gånger varje natt. När jag väl sover drömmer jag. Känner mig aldrig utvilad. Men även om jag sovit lite på natten så är jag inte trött när kvällen kommer. Och så somnar jag sent igen.

Samtidigt känner jag mig slut i kroppen. Matt. Musklerna producerar mjölksyra vid minsta ansträngning. Men när tystnaden kommer - då kommer den inre stressen. Hjärtat slår hårdare och hårdare. Händerna skakar. Ögonen flackar fram och tillbaka. Tankarna irrar runt i min hjärna.

Känner mig så ledsen. Tårarna kryper längre och längre upp. Men jag gråter inte. Den spärren har inte släppt än. Istället får jag ångest. Alltid. Denna. Vidriga. Ångest. Hatar den.

Har lovat att jag ska ringa till läkaren på måndag. Jag hoppas innerligt att jag ska få en kallelse innan dess. Inte för att jag tror det men... Då slipper i alla fall jag ringa och försöka förklara varför jag ska få en tid hos min läkare.

För även om jag inte vill acceptera mitt status så förstår jag att jag inte mår bra och att det inte är ett alternativ att gå omkring så här längre.