Hösten är här. Jag hör hur det blåser, hur vinden tar tag i något som någon har glömt där ute. Själv är jag inne i stillheten, i det som kallas för tryggheten.
Jag har släckt ned. Det enda som sprider ljus är datorns sken.
Jag skakar till och känner hur mitt inre fryser. För varje slag mitt hjärta slår sprider sig kylan - bit för bit. Vet vad jag borde göra men gör det inte.
Istället klamrar jag mig fast vid repet som håller mig flytande. Knogarna vitnar och jag håller på att tappa taget. Försöker andas lugnt, men paniken kommer sakta men säkert krypandes. Får blodsmak i munnen av ansträngningen.
Vet inte hur länge till jag orkar hålla kvar. Vet att jag inte får ge upp. Jag kan inte ge upp. Livet är alldeles för värdefullt för det. Men jag vet inte hur länge till jag har orken kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar