Även om...

Jag blev förvånad när jag hörde hur det knackade på dörren. Det var sent på kvällen och jag var trött och orkade egentligen inte med något besök - inte för att jag väntade något för den delen. Jag öppnade och såg Dig stå där. Kände mig osäker på om jag skulle bjuda in Dig eller inte, men det kändes som att jag inte hade något val. Du tvingade Dig inte in, men jag kunde ju inte gärna skicka iväg Dig.

Vi satte oss i soffan och jag orkade inte möta Din blick. Jag visste inte vad jag skulle säga. Du såg alltid rakt igenom mig och jag var livrädd för att tappa kontrollen. Jag märkte hur Du tog Din hand och sakta lyfte upp mitt huvud. Jag mötte Din blick och jag hörde hur Du började tala;

"Jag har saknat dig", sa Du med tårar i ögonen. "Varför drar du dig undan? Du vet att jag älskar dig och att jag inte vill något annat än att få vara nära dig, men ändå stöter du bort mig."

Jag vek undan med blicken och kände hur det dåliga samvetet började krypa i mig. Han hade rätt. Jag hade väl inte direkt sagt nej till Honom, men jag hade dragit mig undan. Jag orkade inte.

"Även om du inte tror det så är jag nära dig. Det är jag som stryker dig över ryggen när du inte orkar längre. Det är jag som fångar dina tårar och som väntar tills gråten tagit slut. Det är jag som vaggar dig till sömns. Och alla nätter då du legat vaken och ångesten har rivit i dig - då är det jag som andas min frid i dig. När meningslösheten tar över så tror jag åt dig. När hopplösheten dyker upp - då hoppas jag åt dig. Kan du lita på det?"

Jag nickade svagt och jag visste att Han hade rätt. Och på en hundradels sekund kände jag hur oron försvann. En värme jag inte tidigare känt fyllde mitt inre.

Jag lutade mig fram emot Honom, kände hur tårarna föll utmed mina kinder och lät mig omfamnas av Hans armar...