Försöker varje stund att intala mig att det inte är så farligt ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen. Jag drar mig undan människor men är inte i tystnad och vila. Antingen sitter jag vid datorn. Eller så sitter jag framför min tv. Eller både ock samtidigt. Allt för att inte hamna i tystnaden.
För det är då jag märker hur jag verkligen mår. Det är då jag märker hur det slår lock för örat och det börjar tjuta. Det är då jag märker hur jag skakar. Det är då jag märker hur hjärtat rusar. Det är då jag märker hur hela min kropp spänner sig - redo för flykt. Det är då jag märker hur nacken knakar.
Jag bokar in något varje dag för jag får panik av att inte veta vad jag ska göra. Samtidigt känner jag mig stressad över det jag har att göra. Något paradoxalt - jag vet.
Känner mig tjatig. Upprepar samma sak om och om och om igen. Men det här är min blogg, min ventil för att få ur mig hur jag mår och hur jag känner.
Önskar bara att det kunde vända snart...
Önskar bara att det kunde vända snart...
1 kommentar:
Oj vad jag känner igen mig i att boka upp saker för att ha något att göra och slippa känna ångest! Men inte förren man "slutit fred" med sig själv, accepterat sitt förflutna och lärt sig förstå sig själv är det kanske ett sätt att "fly"? För mig gjorde "nuet" alldeles för ont. Bla obearbetad sorg gjorde att jag grävde ner mig i jobb. Slog mig riktigt ordentligt under kraschen. Men ge inte upp. Tålamod. Ett tips som fungerar för mig är Ola Schenströms bok Mindfulness i vardagen. Stor Kram!
Skicka en kommentar