Luften var klarare än någonsin. Solen lyste strax ovanför horisonten och jag hörde hur vinden lekte ibland trädens alla löv. Det var alldeles fridfullt och stilla. För varje andetag kände jag hur livet fyllde mina lungor - fyllde min själ.
Jag stod allra längst upp. Balanserade på kanten men kände mig trygg. Visste att jag ändå stod stadigt.
Därför var jag så oförberedd. Plötsligt fann jag mig trevandes efter fotfäste. Jag hade fallit framstupa och jag föll längre och längre ned. Smällen kom obarmhärtigt närmare. Jag landade inte mjukt, utan jag splittrades som krossat glas.
Nu försöker jag samla ihop bitarna av mig själv. Problemet är att jag inte vet om jag orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar