Orkar inte

Med stor sannolikhet kommer jag vara mycket, mycket trött i morgon. Jag börjar bli trött, men det är inte den där tröttheten som gör att man somnar. Eller jag hoppas att det är det, men säker kan jag aldrig vara.

Varför är det så här? Varför ligger jag här och är vaken? Trots att jag har dubbeldos av min sömnmedicin i kroppen. Var så uppe i varv så jag insåg att jag behövde mer än bara 10 mg, så jag tog 20 mg. Ingen större effekt. Har inga svårigheter att hålla mig vaken.

Det som startade igång ångesten idag var när jag var förbi apoteket idag för att hämta ut mer medicin. Läkaren hade bara skrivit ut 30 tabletter för insomningsbesvär... Tidigare har det inte varit några problem att få ut 100. Det retar mig, för det innebär att jag måste ta kontakt med sjukvården snart igen för att få nytt recept. Kanske är bra i och för sig med tanke på att jag nu tillhör en ny vårdcentral och att det numera är de om ska ta hand om mig.

Jag får väl åka dit och övertyga dem om att jag inte kommer göra något suicidförsök utan att jag tar tabletterna för att kunna sova. Och det är ju lögn att försöka sova när man har haft ångest som river sönder bröstkorgen på en. Som fått hjärtat att klappa i en allt snabbare takt i mer än bara en liten stund. Efter jag till slut fick i mig mat så ökade ångesten bara av det. Och så kom tankarna på att träffa läkare upp igen och då ökade ångesten igen.

Jag. Blir. Så. Galet. Trött. På. Det. Här. nu. Orkar inte vråla ut min frustration. Istället virar jag ihop mitt täcke, tar mina kuddar och går och lägger mig i tryggheten. I soffan. Det som var mitt hem under hela perioden då jag var som sjukast. För jag känner igen känslan lite nu. Att jag nog egentligen är trött. Men jag vågar inte somna för jag vet inte vad som ska hända. Ska man sova i sovrummet så blir det så definitivt. Om man däremot sover i soffan så känns det inte som på riktigt. Då ska man bara vila lite. Då är inte rädslan lika starkt.

Förlåt - men den här fajten orkar jag inte ta i natt.