Utanför sin zon

Många gånger vet man vad som är rätt. Man vet som är bra för en. Ändå är man så rädd. Det är enklare... eller kanske inte enklare egentligen... mer att det känns mer tryggt att fortsätta i invanda banor.

Och det spelar ingen roll ifall det är vanor som inte är bra - det är tryggt och jag tycker om det trygga.

Det gör att jag ibland blir galen på människor som tycker att man ska gå utanför sin trygga zon. Att man hela tiden ska utmana sig själv och göra nya saker. Att man ska sträva mot något annat än det som man har.

Men måste det alltid vara fel på det som man har? Måste man ha stora drömmar och mål med ens liv? Vad är det för fel med det trygga?

Jag har aldrig haft stora mål eller drömmar. Jag har alltid tänkt att det liv jag har nu - det är det liv som jag ska leva. Mår jag dåligt - ja, då är det bara att acceptera det. Mår jag bra - då är det fantastiskt.

Jag vet inte hur det är för dig, men jag tror att det handlar om rädsla för min del. Att jag är rädd att bli besviken. För tänk om drömmen inte visar sig vara det jag drömde om? Eller att min dröm är för stor. Att människor skulle skratta åt mig om jag berättade.

Ibland har jag ändå vågat mig utanför allt det trygga. Jag har utsatt mig för saker som jag egentligen inte trodde att jag skulle våga. Det jag har märkt då är att det inte är så farligt. Att det håller. Som det här med riktad förbön. Jag var livrädd när jag skulle göra det i mars. Nästa vecka gör jag det igen. Jag är lika rädd den här gången. Men skillnaden nu mot då är att jag vet att det är rätt. Jag vet att jag kan vara lugn, trots att jag är utanför min egna trygga zon. För jag vet att jag är i Guds trygga zon.