Brustenhet

Tänk dig ett glas. Ett sådant där glas som är tunt och sprött och man måste ta i det försiktigt så att det inte går sönder. Gammalt och väl använt. Du har det i handen och när du ska hälla upp vatten i det - då spricker det. Strålen var för stark och glaset klarade inte av ansträngningen. 

Ibland kan jag känna mig så. Jag riktigt känner hur skör jag är. Hur minsta lilla stöt får mitt inre att gå sönder. 

Det kan vara så att trycket ökat allteftersom. En droppe - då orkar man, men det som händer när de där dropparna kommer kontinuerligt är att till slut är gränsen nådd och man går sönder. 

Just nu känns det som att jag har gjort det - gått sönder. Jag känner igen känslan från tidigare. Den där märkliga känslan som är svår att förklara. Man är spänd i kroppen, samtidigt känner man sig darrig. Hjärtat slår som det ska, men det känns annorlunda. Man tar ett djupt andetag och det är som att man känner hur blodet letar sig ut i kroppen. 

Jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska hantera den här känslan. Hur jag ska förhålla mig till den. 

Jag blundar, lutar mig tillbaka i soffan och kommer att tänka på en sångtext... i Ditt rike, brustna människor får liv, Du gör allting nytt. Det gör att jag känner mig lite lugnare. Lite tryggare. Jag vet att Gud håller mig. Han fångar upp. Han lagar det som har gått sönder. 

Mitt i allt känns det bra. Tack!