Känslan i mig är svår att beskriva. Jag kan inte ens förklara den för mig själv. Det trots att jag lever mitt i den. Jag försöker intala mig att det inte ska hända. Att jag inte ska dit. Jag lurar mig själv och trots att jag är medveten om att jag gör det så går jag på det.
Jag är så rädd för smärtan. För ångesten. Och jag finner det märkligt hur man kan bli så påverkad av en känsla. Det är ju inget yttre - det sitter bara i mig. Ändå är jag så rädd för den. Rädslan skapar ångest - den som jag är så rädd för och så triggas allt igång i en enda lång nedåtgående spiral.
Men så i ljusets sken blir jag påmind om en sång. Ja, jag vet min befriare lever... Jag vet att det är så. Att Gud som är min befriare lever. Att Han kan ge mig den frihet som jag längtar efter. Att Han kan ge min själ både vila och läkedom.
Det betyder allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar