Jag vet inte hur många gånger jag har varit sur över hur livet är ibland. Varför ens försöka när det ändå inte blir någon förändring? Det blir i alla fall inte den förändringen jag vill ha. Det är som att det inte spelar någon roll hur eller vad jag gör - det går åt skogen ändå. Och jag blir så trött på det...
"Sök Gud och du ska se att allt ordnar sig..." Har du också hört det sägas till dig samtidigt som du får en medlidande blick och en klapp på axeln? När någon säger så till mig så vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Tror den personen på fullaste allvar att man inte försökt det? Mår man dåligt så försöker man allt - och då menar jag allt - för att det ska bli en förbättring.
När man får det där slängt i ansiktet så blir jag inte bara trött på den som säger det, jag blir även trött på Gud. Jag ber och ber och ber, jag ropar desperat efter Hans hjälp men inte känner jag någon förändring. Tycker att Gud kunde vara lite schysst och se till så att jag får den förbättring jag behöver.
Men det funkar inte så. Gud har inte lovat att allt ska bli bra bara för att man lever med Honom. Det Han har lovat är att vi kan vara säkra på att Han är den Han är och att vi är Hans, men sedan hur det går under vandringen - det är ovisst.
Och hur frustrerande det än känns att det är så - så skänker det mig trygghet.
Hur ensam jag många gånger kan känna mig - så är jag aldrig ensam.
Han är med mig - alltid.
Han bär mig - alltid.
Och det är rätt gött att veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar