Jag vet inte hur många gånger de senaste åren jag har känt att jag inte har levt, det är som att jag bara har existerat.
Det har varit otroligt frustrerande och jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag inte orkar längre. Orken fanns inte, kraften försvann för länge sen.
Men på något märkligt sätt så har jag orkat. Jag har haft tillräckligt med kraft och jag gav aldrig upp. Och nu när jag levt i den här verkligheten ett par år så märker jag ändå att jag har blivit starkare. Alla dom smällarna som jag fick ta emot när det var som värst - de finns i mitt minne, men de styr mig inte längre. Alla erfarenheter som jag har fått med mig - de har gjort mig till den jag är idag.
Självklart skulle jag gärna varit utan min panikångest, min depression och min utmattning. Men det funkar ju inte så. De är en del av min vardag så istället får jag välja hur jag hanterar det hela. Antingen kan jag gräva ner mig helt i det och tycka synd om mig själv. Tycka att allt är orättvist.
Ett annat alternativ är att göra något konstruktivt av det. Hur kan jag använda mina erfarenheter så att det leder till något bra? Den här bloggen är min ventil - ett sätt att få ur mig alla känslor och tankar, både hur det är nu, men också hur det har varit tidigare. Och om det finns någon som läser det jag skriver och blir berörd av det och känner igen sig i det - då är det värt det. Då vet jag att mina dåliga dagar inte varit i onödan.
Och om det inte finns något som du tycker är positivt med ditt liv just nu - vet en sak - du är älskad.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar