Ibland funderar jag på om jag ljuger för folk... För ibland är det som att jag är två olika personer.
När jag är bland människor, på mitt jobb, bland mina vänner eller i kyrkan då är det som att jag är den som det är tänkt att jag ska vara. En som är glad, stark, lugn, stabil och soft.
Men så när jag går undan och det bara är jag själv - då är jag en annan. Då rämnar fasaden och sprickorna blir stora avgrunder.
Men är det så att jag ljuger och är två personer eller är jag fortfarande en och samma människa?
Jag tror inte att jag ljuger. Jag tror att jag helt enkelt bara inte har styrkan just nu att vara den jag är menad att vara. Inte hela tiden. Så när jag är bland folk - det är då jag ser mig själv. Den som jag är skapt att vara. Jag ser den kapacitet som finns i mig.
Och när jag ser det - det är då jag får tillbaka tron på mig själv. Tron på att det ändå finns ett liv och en framtid där jag inte behöver ha mina mörka, mina svarta stunder. I alla fall inte så ofta.
Och när det blir så... det vet jag inte, men jag ser fram emot det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar