Död eller levande?

I fönstret i mitt vardagsrum har jag två rätt stora gröna växter och på håll ser de riktigt fina ut. Men om man går närmare märker man att de inte är så fina som man först trodde. Man ser att färgen är ganska blek, de hänger en del och om man rör vid bladen märker man att de är alldeles torra.

Blommorna har varit döda sedan länge, men av någon märklig anledning ser de fortfarande rätt ok ut. I alla fall på håll och det är det som gör att jag inte har slängt dom. Så de står där och påminner mig varje gång jag ser dom att jag borde gjort något åt det.

Och nu när jag satt och tittade på dom började jag fundera på hur många av alla människor man möter varje dag som är just som mina blommor. Fina och ståtliga när man ser dom på håll, men om man kommer närmare märker man att det inte alls är som man först trodde.

Jag tror att ganska många människor går omkring och visar upp en bild som inte alltid är helt sann. Man gör sitt bästa för att hålla ihop sitt liv när man ute bland folk, man sminkar sig och gör sig i ordning och sedan är man redo att möta världen. I alla fall på ytan. Insidan kanske krackelerar. Man är livrädd att någon ska komma för nära för då skulle de märka att man är alldeles blek, torr och halvdöd.

Jag tror inte att man ska vara helt ärlig mot alla - då skulle man dränera sig själv, men man måste ha någon som man är helt ärlig mot. Någon som kan hjälpa dig att hitta orken igen, någon som kan få dig att känna dig levande igen.

För om du inte har det - då kommer du att gå under och det är inget alternativ - det vet du...