Jag visste inte vad jag gav mig in på när jag ställde frågan. Jag var naiv, blind, oskyldig - allt på en och samma gång. Du nekade, ville inte svara, men jag fortsatte fråga.
Du vänder dig om och tittar rakt på mig - jag tittar tillbaka, nästan lite kaxigt och sen händer det. Med en enda mening rasar hela min värld. Du kunde lika gärna ha slagit mig så hårt du bara kunde rakt i magen - så ont gjorde det. Jag fick knappt luft, allt snurrade, hela bröstkorgen krampade ihop sig och hela mitt jag skakar.
Jag kan inte ens titta på dig. Vill bara försvinna, springa därifrån - känner mig så sjukt rädd, förstår inte vad som händer.
Du visste precis vad som skulle hända. Du visste att hela min värld skulle rämna. Du visste att det skulle kännas som om jag höll på att dö. Du visste allt det där - ändå gjorde du det. Du sa som det var, du såg det som jag själv inte ville se, du genomskådade mina masker - mina försök att visa mig stark.
Du såg allt det där - ändå stannade du kvar. Du såg mig - inte den jag försökte vara utan mitt riktiga jag. Du såg rakt in i min själ. Du stannade kvar trots min ångest, du väntade, du höll om mig och det fick mitt hjärta att lugna sig. Du fick mig att tro att jag inte var ensam.
Du fick mig att börja tro på mig själv igen...
tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar