Du duger

För ett par månader satt jag och min goda vän Therese och diskuterade livet över en tallrik med tacos på kistagallerian i Stockholm. Vi hann prata om ganska så mycket, men det var en grej vi pratade om som jag blev påmind om när jag satt i kyrkan i söndags.

Vad skulle jag säga till mig själv om jag fick träffa mig när jag var 18?

I år är det femton år sedan jag fyllde arton och vad skulle jag säga till mig själv - utifrån hur mitt liv är idag och hur det har varit? Femton år... förstå vad mycket som har hänt. Det var innan jag fick min första panikångestattack. Innan jag lät kraven på mig själv ta över mitt liv. Det var innan jag straffade mig själv med ett destruktivt beteende.

Nu är det ju omöjligt att hälsa på sig själv i det förflutna, men om jag fick den möjligheten, då skulle jag vilja säga till mig själv att slappna av - allt måste inte bli perfekt, livet blir bra ändå. Jag skulle säga till mig själv att släppa alla krav och lyssna mer på mig själv och på hur jag mår.

Jag skulle säga - sluta ha dåligt samvete hela tiden! Du klarar av mer än du tror så var inte så rädd hela tiden. Och vet du - det är inte hela världen om det blir lite fel nån gång. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Livet är alldeles för kort för att låta krav och dåligt samvete ockupera din tillvaro. För du duger precis som du är! Du är älskad som du är. Skratta mer åt dig själv och ta inte dig själv på så stort allvar. Släpp alla kraven på dig själv och lev livet lite mer. Älska din omgivning och framförallt - älska dig själv!

För du duger - precis som du är...