Jag ser hur du sitter där vid ditt bord med en kopp kaffe framför dig. Din hand vilar tungt på den öppna boken medan du tittar ut genom fönstret. Regnet slår mot marken - ritar mönster på det glas som är det enda som skyddar dig från det blöta, det kalla.
Jag står där och ser på dig - funderar på hur ditt liv är. Det ser så perfekt ut, så fridfullt. Det är bara du och nuet. Inget som stör.
Jag står där och ser på dig. Hur du sakta rör dina fingrar mot den varma koppen. Du ser rakt på mig, men du ser mig inte. Du är helt förlorad i din dröm. Ett leende närmar sig din mun och jag undrar vad det är som får dig att känna glädje, vad som får dig att le bara tanken finns där.
Jag borde gå vidare, röra mig framåt. Har inget som skyddar mig från det kalla, från dropparna som faller i en strid ström från den gråa himlen. Jag vet inte vilken kyla som är värst - den som regnet orsakar eller kylan som finns i mitt inre.
Jag märker knappt att jag gråter. Regnet blandar upp mina tårar och målar svarta streck på mina kinder.
Jag står där och ser på dig och märker att du ser mig. Du tittar inte längre på mig, du ser mig. Jag viker undan med blicken och försöker röra mig vidare - men det går inte. Jag har fastnat... Jag lyfter blicken igen - vågar möta din som fortfarande ser mig.
Du gör en rörelse med din hand, som att du inbjuder mig till din värld. Att få sitta ned bredvid dig och få torka lite, få lite värme. Men jag skakar på huvudet och går vidare. Jag stannar kvar i det kalla, det gråa. Vet inte vem du är. Vet inte vad som väntar mig om jag tackar ja till ditt erbjudande.
Kanske att jag nästa gång vågar säga ja. Kanske att jag då orkar bli sedd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar