Jag är starkare

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren känt att jag inte orkar längre. Alla känslor och alla omständigheter tar över mitt liv och jag undrar om det verkligen är värt det. Varför fortsätta leva om man bara åker på smällar hela tiden? Kommer jag någonsin känna att livet är lätt och smidigt?

Förmodligen inte.

Men jag vet i alla fall att livet är värt att leva. Oavsett erfarenheter, oavsett bakgrund så är ditt liv värt att leva. Det kan ingen ändra på. Inget du eller någon annan gör kan minska ditt värde eller ta bort din rätt att leva.

Men hur ska man orka då?

Jag har inga svar på det, för ärligt talat så vet jag inte hur jag orkade när jag mådde som sämst. Men det jag vet är att jag är envis - något alldeles fantastiskt. Och en god vän till mig sa att det handlar om hur hårt du kan bli slagen men ändå fortsätta framåt.

Han har väldigt rätt i det och jag blev faktiskt påmind om det idag. Efter lunch åkte jag ned till hamnen, tittade på Vättern och tog lite kort. Det blåste ganska mycket men det enda det gjorde med mig var att håret yrde omkring i ansiktet. Det störde mig lite men det hindrade mig inte i det jag var där för att göra.

Omständigheterna vann inte över mig för jag var starkare än vinden.

Ett annat perspektiv

Även om det inte alltid blir som man vill så kan det bli bra ändå. Jag har skrivit om det förut och jag blir mer och mer säker på det för varje dag. Många gånger hoppas man att det ska vara på ett visst sätt och om det nu inte blir så, då blir man besviken.

Om jag fick välja skulle jag självklart vara utan min ångest och min depression. Det finns nog ingen som önskar sig något av det. Men nu har jag det, det är något som hör till mitt liv så hur ska jag hantera det? Vara sur över det eller lära mig något av det istället?

De senaste dagarna har jag märkt att jag är starkare än vad jag trodde. När allt ställdes på sin spets - då var det jag som orkade. Det var jag som bar de andra. Och jag tror att jag har min ångest att tacka för det. Jag har lärt mig att leva trots min rädsla, trots att det känns som att hela mitt inre håller på att gå sönder.

För varje gång jag har det riktigt jobbigt så märker jag att jag har blivit starkare efteråt. Jag klarade ju av det - jag tog mig igenom det, alltså har jag en styrka i mig. Och det är likadant med dig. För varje gång du tar dig igenom en depression eller en panikångestattack - efteråt är du starkare.

Och om du klarar av att se på det hela utifrån ett annat perspektiv - då kan du se att det blev bra ändå. Det blev bara inte som du hade tänkt dig.

Det blev så ändå

Helt objuden dök du upp för några dagar sedan. Ingen ville ha dig där och det enda du skapade var ångest och förvirring. Jag har aldrig känt sådan rädsla inför något tidigare. Jag har aldrig känt mig så svag tidigare, men jag har nog heller inte känt mig så stark.

Jag bad inte om det - det blev så ändå

Jag blev den som alla lutade sig emot. Den ni vände er till för att få stöd. När ni rasade så klamrade ni er fast vid det som var stadigt - det var tydligen jag. Det gjorde mig förvånad. Jag som är yngst. Jag som har ångest och depression. Var det jag som var den stadiga? Den ni fick er trygghet ifrån?

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

Och jag märkte att när det väl behövdes - då fanns styrkan där. Trots att jag var livrädd, trots att jag stod öga mot öga med döden så klarade jag av det. Jag var den som behöll lugnet och som höll er uppe.

Jag bad inte om det - det blev så ändå.

På något märkligt sätt så bortsåg jag från min egen ångest och rädsla när ni behövde någon stabil. När jag var ensam - då rasade jag. Men när det väl behövdes - då var jag starkare än er. Det trodde jag inte...

Samuel Ljungblahd

Jag är stolt över min vän Samuel. Köp hans skiva!!!

Inte ensam

obeskrivligt trött
ögonen svider och armarna är helt slut
huvudet har aldrig känts så tungt
magen värker men jag mår inte illa längre
alltid något

trodde aldrig att jag kunde må så här
så utslagen
så förstörd
trodde inte jag mådde så dåligt

men jag har lurat mig själv

sanningen kom ikapp i helgen
när jag inte behövde vara stark
när jag inte behövde lyfta alla andra
när jag i min ensamhet rasade

det var då jag förstod
det var då verkligheten kom ikapp

jag saknar kraft
jag saknar ork
när något händer
då rasar jag

vet inte vad jag skulle gjort
om det inte varit för
all omsorg jag mött
alla ord
alla kramar
alla sms
det har varit ovärdeligt

det har hjälpt mig
för jag har förstått
att jag inte är ensam

Så svag & sårbar

Som den finaste, sprödaste glasskulptur ser jag dig sitta framför mig. Du blinkar sakta, som om du egentligen inte riktigt orkar. Du är så svag - men du gör allt för att det inte ska synas. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Minsta lilla stöt emot dig skulle få hela ditt inre att brista. Minsta lilla grej som rubbar din värld skulle krossa dig i tusen bitar. När du lyfter din hand mot ansiktet för att stryka undan en hårslinga som stör dig ser jag att du skakar. Dina muskler är så trötta så den enkla rörelsen tar slut på din ork. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Du rör ditt huvud sakta för att se vad som händer lite längre bort och jag ser hur hela ditt inre skälver. Hela din tillvaro snurrar och du blundar för att få lite stabilitet. När du öppnar ögonen så skakar allt och du försöker fästa blicken. Din yrsel gör att du mår illa och du tvingar i dig lite mat. Du tror inte att det märks - men jag ser.

Du undrar när det ska vända och när du ska orka igen. Du tycker inte att du gör annat än vilar och lyssnar på dig själv. Du har börjat tröttna på det. Du undrar om det någonsin ska förändras eller om du alltid ska känna dig så här svag. Ingen annan förstår för hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

Kom hem!

Trött. Hela jag är utmattad. Mina armar vilar tunga i mitt knä. Får anstränga mig så att mina muskler kan jobba. Går med ständig huvudvärk och knakande nacke. Ögonen svider och jag måste medvetet hålla dem öppna - annars somnar jag. Varje blinkning vill stanna vid stängda ögon.

Anspänningen häromdagen tog all min kraft och jag vill bara sova. Vila. Vill inte stå bredvid och känna att jag inte kan göra något. Har aldrig känt mig så hjälplös. Inget jag gör kan förändra hur du mår. Du vet att jag älskar dig. Att jag inte vill att du ska försvinna ifrån mig och mitt liv.

Men det ligger utanför min kontroll. Till och med utanför din egen kontroll. Det enda vi kan göra är att lita på läkarna och på Gud. Det är det enda vi kan göra. Men jag avskyr det - att inte kunna göra något.

Förvirringen börjar släppa, du är piggare och du känner igen oss. Du anar nog inte så lättad jag blev när jag fick veta det. Det var som att stenen som tyngde mitt inre sprängdes. Min oro finns kvar, men jag vet nu att du mår bättre och det gör mig lite lugnare.

Så därför - sov mycket, vila och bli frisk igen. För mitt hjärta brister när jag ser dig ligga där sjuk... Kom hem!

Är Du kvar?

Gud...är Du kvar? För jag behöver Dig verkligen. Jag känner mig helt förtvivlad, så utlämnad, så rädd. Min ångest har helt styrt mig idag - är helt fascinerad att jag ens orkade vara på jobbet. När hjärtklappningen höll mig fången i över en timme - var Du där då?

Jag känner mig så liten, så sårbar, så utsatt. Ingen ork finns kvar nu. Allt försvann på vägen mot sjukhuset och jag vet inte ens hur jag tog mig dit... Jag skulle dit och vara stark, stabil, vara den trygghet som hon behövde. Min egen rädsla styrde mig och jag bara skakade, men jag var tvungen att lägga undan det för en stund. Gud - var Du där då?

Att se dig ligga där med tom blick, utan ord och utan att känna igen mig - det krossade mitt hjärta. Jag har nog inte bett så ärligt till Dig på länge som jag gjorde då. Min värsta farhåga fick bara inte hända. Det får bara inte hända. Du får inte lämna mig. Gud - var Du där då?

Gud - jag är så beroende av Dig nu. Min ärligaste bön går från djupet av mitt hjärta direkt till Dig och jag hoppas på att Du hör mig. Att Du svarar på bön. För jag är så rädd. Så obeskrivligt rädd.

Nu när det bara är Du och jag Gud - då behöver jag inte vara stark längre. Jag behöver inte hålla någon annan uppe och då rasar allt. Tårarna stiger i bröstet på mig för att till slut falla ned för mina kinder. Jag är så rädd och undrar bara; Gud - är Du kvar?

Bara minnen

tänker på dig ibland
blundar och hör din röst
minns hur du såg på mig
hur du log
hur dina ögon glittrade

men det är bara minnen
du finns inte kvar

inte i mitt liv i alla fall
du fanns där ett tag
sedan försvann du
med en förklaring som jag förstod
men ändå inte

ville inte förstå
ville inte acceptera
ville inte att det skulle hända
inte en gång till

det verkade ju så bra
jag trodde
jag hoppades
jag tänkte att kanske
kanske nu
kanske den här gången

men jag hoppades förgäves
även denna gången

du lämnade mig med minnen
med tårar som brände sönder mig
du märkte det inte
men dom fanns där

du lämnade mig och jag föll
längre
och längre
och längre ned

allt blev svart
allt blev kallt
smärtan blev total

trodde inte det kunde göra så ont
känslan var overklig

räddningen kom när du ringde
mitt i natten
ville höra hur jag mådde
vart jag tog vägen i det här

då rasade allt
mina murar maldes ned till stoft
mitt försvar försvann
och tårarna föll
föll ned på min gråa tröja

din röst värmde mitt kalla inre
dina ord torkade mina tårar

jag kom till ro
men ibland minns jag
minns allt
och smärtan kommer tillbaka igen

Så vacker

Jag såg hur du satt där - helt ensam. Ingen såg dig, ingen hörde dig - trodde du. Mitt ibland alla människor satt du, mitt ibland allt prat fanns du. Ensam. Ingen såg, ingen hörde - trodde du.

Du sparkade av dig skorna, drog luvan över ditt huvud och kröp ihop ännu mer i soffan där du satt. Du tog upp fötterna under dig och skakade till - som om du frös. När du sträckte dig mot ditt kaffe såg jag hur dina händer skakade. Du höll dina händer runt muggen för att du inte skulle spilla något. Du slöt ögonen och höll muggen nära ditt ansikte - jag såg hur du andades in och drog in doften.

Du satt där - helt ensam och drack ditt kaffe. Din blick var fäst på något på golvet en liten bit ifrån dig. Jag försökte se vad det var, men jag såg inget. Bilden fanns bara i ditt inre.

Du gömde händerna i ärmen efter att du ställt tillbaka den tomma muggen på bordet. Som om du ville göra dig själv mindre - osynlig. Du blundar och går in i dig själv. Försöker glömma allt. Men rädslan skär sönder din själ. Ångesten tar över och tar långsamt död på dig. Ingen ser, ingen hör - tror du.

Men jag såg dig, såg dina sorgsna ögon. Så mörka, så vackra, men så sorgsna. Jag såg hur tårarna rann utmed dina kinder och hur du försökte torka bort dom med din tröjärm. Men det var förgäves för snart rann det nya tårar. Ditt smink var sedan länge borta - ditt inre hade tvättat bort det.

Om du bara kunde se dig själv - för du har aldrig varit så vacker som du är just nu...

Trött

Det drar och spänner i hela huvudet. Ryggen värker och händerna skakar på tangentbordet. All kraft går åt till att vara koncentrerad, trevlig mot eleverna. Hitta på rätt saker att jobba med.

Orkar inte nu. Trött på alla ljud, alla intryck. Vill bara hem - vill inte jobba. Vet att det blir bättre, men just nu vill jag bara försvinna...

Nära mitt hjärta

Det är svårt att fokusera, att se skärpan. Ögonen värker av kontrasterna när jag försöker få bilden att bli hel. Det vita är kritvitt. Det svarta är mörkt som kol. De gråa nyanserna smälter samman och skapar en dimma.

Jag rör ögonen över bilden, men ser bara fragment av helheten. Känner hur paniken kommer, hjärtat slår snabbare och snabbare. Känner mig värdelös som inte ser, som inte förstår.

Letar desperat inom mig själv efter lösningen. Vet att den finns där - nånstans. Måste bara hitta rätt nyckel, hitta rätt plats, för lösningen finns där nånstans.

Flyttar blicken lite längre upp på bilden. Ser något som blänker till. En ljusare nyans som inte bländar mina ögon. Anar konturerna av ett kors.

Hjärtat lugnar sig och paniken minskar när jag inser att jag just hittade nyckeln. Jag hittade det som är lösningen.

Och plötsligt består inte bilden bara av diffusa konturer. Den består inte bara av bländande vita nyanser och kolsvarta bitar. Jag ser helheten. Jag ser bilden av en sorgsen kvinna - bilden av mig själv när allt var som mörkast. När bara hopplöshet fanns, meningslöshet och oro.

Jag ser bilden och med ens förstår jag. Jag såg det inte då. Jag kände det inte då. Jag trodde att hoppet var ute med mig. Att det inte ens var lönt att försöka

Men nu kan jag se - jag var aldrig ensam. Nu först förstår jag att jag inte var ett hopplöst fall. Räddningen var närmare än vad jag trodde. Nära mitt hjärta fanns den - korset.

Idag är jag stark

jag är så trött
trött på dina lögner
trött på hur du förstört mitt liv

kan inte förstå
hur jag nånsin kunde tro på dig
hur jag kunde låta dig
få den makt som du hade över mig

jag trodde jag var smartare än så
men jag var nog inte det

för jag trodde på dig
jag var naiv och sa
"hej och välkommen"

jag litade på dig
jag trodde du ville mig väl
men du lurade mig
du ljög för mig
du svek mig

du var aldrig ärlig mot mig
aldrig någonsin
men jag var så hungrig på bekräftelse
jag sökte något
någon
så jag trodde på dig

det borde jag inte ha gjort
för det ledde mig bort från källan
bort från kärleken
bort från allt
allt som var bra

jag trodde på dig
men du ljög för mig
du lurade mig
ända ifrån början

du drog mig nedåt
in i den mörka spiralen
den snurrar
längre ned
djupare ned
snabbare
och snabbare

tills jag slutligen nådde botten
där inget ljus fanns
ingen glädje fanns

bara meningslöshet
hopplöshet
totalt mörker

bara ångest
rastlöshet
panik
oro

du ljög för mig
jag trodde på det du sa
men du bröt ner mig
sakta men säkert
du bröt ner mig

men jag genomskådade dig
dina lögner
dina vidriga lögner

för jag är starkare nu
du kan inte lura mig längre
du kan skrika dig hes
du kan viska för att få min uppmärksamhet

men jag lyssnar inte längre
för jag vet att du ljuger
jag vet att jag är bättre än så

idag är jag stark
idag mår jag bra
idag vet jag att du ljuger

vet inte hur det blir i morgon
men idag är jag stark

Långa nätter

Har återigen en sömnlös natt. Ingen ångest. Ingen oro. Ingen hjärtklappning. Ingen stresskänsla som vägrar låta mig komma till ro. Jag kan bara inte somna.

Funderar på om jag ska byta - gå och lägga mig i soffan istället. Brukar vara lättare för mig att somna där. Hungrig dessutom. Äta? Vet inte om det är smart. Blir man piggare av det? Eller blir man tröttare? Vet inte vilket.

Tycker det känns lite tråkigt att jag inte kan somna. Har ju ändå mått så bra idag. Fått massor gjort. Kunde ju varit skönt om man kunde somnat i rimlig och normal tid.

Samtidigt vet jag att jag inte har så mycket inbokat i morgon. Ingenting rättare sagt. Kan ta det lugnt hela dagen. Känns ruskigt skönt...

Det går att förändras

Jag läste just det du skrev. Med stora bokstäver och med eftertryck skrev du att du inte orkar längre. Att det inte är värt det. Att det inte finns någon mening med att du lever. Att ditt liv bara är en enda lång mardröm som du aldrig vaknar ifrån.

Dina ord fick det att värka i bröstet på mig, som om alla muskler krampade ihop sig. Tårarna vällde upp inom mig och brände i mina ögon.

Du skriver att det inte spelar någon roll vad jag säger eller vad jag gör, du har redan bestämt dig. Du har bestämt dig för att ditt liv inte har någon mening och att det inte spelar någon roll om du lever eller om du dör. Ingen skulle sakna dig. Det är vad du säger.

Du kunde inte ha mer fel. Det finns många som älskar dig och som skulle sakna dig. Och oavsett du tror det eller inte så har ditt liv en mening. Du har ett värde och det är ingen slump att du lever. Det finns en tanke med ditt liv, men ibland kan det vara svårt att hitta den. Tro mig - jag vet.

Efter många turer så har mitt liv börjat vända. Jag märker att jag känner igen mig själv mer och mer och jag har hittat tillbaka till livsglädjen. Jag har börjat förstå att jag har ett värde, att mitt liv har en mening och att det inte är en slump att jag lever.

Och det är därför jag tror att ditt liv kan förändras. Det är därför jag inte tror att ditt status är för evigt och omöjligt att förändra.

Om det nu kunde ändras för mig - vad är det då som säger att inte samma sak kan hända dig?