Masken rädsla

Jag önskar jag kunde få dig att förstå. Jag önskar du kunde se det som jag ser för jag ser så mycket mer i dig än vad du tror.

Jag ser alla dina gåvor. All din kapacitet. Jag ser in i dina ögon och jag ser hur vacker du är - inifrån och ut.

Men jag ser också en sårad själ. Ett sargat hjärta. Jag ser den mask som du tar på varje dag. Den mask som även heter rädsla och försvar. Den ger dig det uns av trygghet som du så väl behöver, men den masken gör dig också hårdare och hårdare för varje dag.

För den gör att du stänger ute andra människor. Den får dig att fly - fly från den verklighet och den smärta som hela tiden lurar runt hörnet.

Och du har haft den så länge så du vet inte längre vem du är när du inte har den på dig. Bara tanken på att visa vem du egentligen är ger dig sådan ångest att det känns som om du skulle dö. Rädslan att inte vara ok är alldeles för stark. Rädslan för att inte själv veta vad som skulle hända gör dig smått svimfärdig.

Så du söker bekräftelse i andra genom det du gör. Ju mer du gör - desto mer bekräftelse får du. För syns man då finns man.

Men när du stannar upp kommer verkligheten ikapp. För det enda man inte kan fly ifrån är sig själv. Du kan springa dig svettig. Du kan ignorera tankarna ett tag. Men till slut så går det inte längre. Allt finns där. Och det hjälper inte att strunta i det. Det hjälper inte att bara skjuta det framför sig. För det finns kvar...

Och det finns inget jag kan säga som kan göra det lättare. Inget kan göra det mindre smärtsamt. Men jag kan lyssna. Jag kan ge dig en kram. Och jag kan be.

För jag vet att det är värt det. Men det måste börja i dig själv. Du måste göra ett val att leva. Ett val att inte längre vara låst av de tankar och de rädslor som styrt dig så länge. Och när du har gjort det valet - då har du börjat resan. Den resa som så småningom kommer ge dig den trygghet och den frid din själ så väl behöver...