Ett under?

Jag sitter ner vid mitt fönster och ser på hur snön sakta faller ned. Jag tänker på hur det var den där gången när du satte dig här bredvid och du viskade mitt namn, men du nådde inte ända fram.

Jag såg du satt där, jag hörde att du tala och jag såg att du höll min hand. Men ändå var det nåt märkligt den stunden för jag stängde mig mer och mer. Och du strök mig över min arm och jag viskade ditt namn...

Jag behöver bara lyfta upp min blick och se på Dig. Jag behöver bara sträcka ut min hand och känna att Du är där. Jag behöver bara lyssna på Din röst som alltid säger mig att jag är älskad utav Dig.

Det kanske var ett under för på några få sekunder förändrades hela mitt liv. Jag trodde att jag förtjänade Din kärlek och försökte mer och mer. Men Du älskar mig ändå, med en evig gränslös nåd...