Förstår du mig?

Om du aldrig upplevt hur ångesten kyler ner hela ditt inre - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig känt hur minsta lilla ansträngning får dig att skaka- då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig upplevt att musklerna darrar bara för att du står på tå - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om att väggarna närmar sig dig, allt snurrar och alla ljud förstärks när du är bland folk - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om hur meningslösheten tar över hela ditt sinne - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig varit med om hur händerna skakar av rädsla - då kan du inte förstå mig.

Om du aldrig upplevt hur omvärlden fortsätter framåt fastän du har stannat - då kan du inte förstå mig.

Ibland vill jag inget hellre än att bara ropa: kan ingen förstå hur mitt liv är? Är det bara jag som lever i den här tillvaron eller finns det någon mer därute?

Jag vill inget hellre än att bli sedd, att någon ska fråga hur jag mår - på riktigt. Men om frågan kommer så tar rädslan över, jag klistrar på ett leende och säger att allt är bra.

Å andra sidan - hur ska jag kunna begära att du ska förstå mig när jag själv inte förstår varför det är så här. Och jag vill inte ha ditt medlidande eller att du ska tycka synd om mig. Jag vill bara säga välkommen till min värld...