För några timmar sen kom jag hem igen efter att ha varit borta i en vecka. Ledare på kyrkans sportlovsläger i Vemdalen och jag har kommit fram till att jag verkligen gillar tonåringar. De här fjortonåringarna som kan vara så kaxiga, men när de kommer på kvällen och vill ha en godnattkram - då smälter hjärtat.
När man är van vid att vara själv ganska mycket då kan det vara väldigt jobbigt att under en veckas tid vara omringad av människor, av ljud och av intryck. Det var helt klart värt att åka, men det har varit jättejobbigt.
Och det är lite märkligt det där.
När jag är själv - då vill jag vara bland folk. Är så rädd för tystnaden och allt vad den har med sig.
Och när jag är bland folk - då vill jag vara själv. Får nästan panik på allt ljud och alla människor.
Nu sitter jag här i min soffa - är trött som få, men är rädd för att släcka ner och gå och sova. Känns som att ångesten ligger och pyr och jag är rädd att det blir en sömnlös natt... Vill inte vara själv, men jag har inget val.
Det enda alternativet jag kan komma på är att be en bön till Gud och lite på att Han håller om mig och ger mig den friden, det lugnet jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar